Om Marion Rosen och om hur Rosenterapin kom till

Marion Rosen lyssnade – med händerna, med hela sin närvaro. Hon var sjukgymnast och arbetade med andningsterapi i Kalifornien på 1940-talet. Men något i hennes sätt att arbeta var annorlunda.

Hon såg att när kroppen fick andas, när musklerna slappnade av –utan tvång, utan manipulation, utan prestation –då började något hända.

Människor grät. Mindes. Började berätta. Andades på ett sätt de inte gjort på många år. Det var som om kroppen visste – innan orden fanns.

Hon lade märke till ett mönster: De muskler som var ständigt spända, de ställen där kroppen höll fast – de bar ofta på känslor som inte fått ta plats. Sorg. Rädsla. Ilska. Kanske barndomsminnen. Kanske tystnaden efter ett nej som aldrig blev sagt.

Marion Rosen försökte aldrig lösa upp spänningen. Hon var där. Med en stilla hand. Hon lyssnade.

Och kroppen började tala.

Hon kallade det inte terapi i början. Men det blev det. En terapiform där beröring är närvaro – inte korrigering. Där det som händer inte är något man presterar, utan något som får ske när kroppen är redo att släppa taget.

Fakta – om Marions bakgrund:

Marion Rosen föddes 1914 i Tyskland och utbildade sig först till sjukgymnast och andningsterapeut i München.

Hon emigrerade till USA under andra världskriget och fortsatte sitt arbete i Kalifornien.

Hon undervisade internationellt långt upp i åldern, och hennes arbete har idag spridits över hela världen – med utbildningar i över 16 länder.

Men hon sa själv:

“Det handlar inte om teknik.

Det handlar om att vara där,

när någon vågar möta sig själv.”